Ingen vet hur gammal orientalisk dans är. För flera tusen år sedan tror man att den var mer utbredd än vad den är idag. Förmodligen har den sina rötter i fruktbarhets och initiationsriter. Gemensamt för dessa urgamla danser är att man använder bäckenpartiet i cirklar, åttor eller med en vibrerande rörelse, så som man t ex kan se i, förutom Nordafrika och Mellan östern, Polynesien.

Orientalisk dans kallas ofta för magdans. Detta uttryck påstås ha myntats under Napoleons fälttåg i Nordafrika och Mellanöstern. Detta beror förmodligen på att soldaterna var vana vid västerländsk dans, där man främst använde fötter, ben och armar. När vi i väst hör ordet "magdans" , så tänker vi oftast på en ensam dansös med bar mage, slöja och kanske t om juvel i naveln. Detta är en speciell genre som kallas för kabarétdans. (juvelen i naveln är dock enbart en myt). Kabarétdansen uppkom i början på seklet i nöjes och filmstaden Kairo.

Bakgrunden är den orientalistiska våg som svepte över västvärlden under slutet på 1700-talet till början på 1900-talet. Det var "inne" hos författare och konstnärer att åka till Orienten och skildra livet där. Flaubert, Delacroix och Dinét är bara några av tidens ledande kulturpersonligheter som hänfört skildrade "livet i Orienten". Edward Said, forskare med egyptiskt ursprung, har i vår tid riktat stark kritik mot deras idylliserande och skönmålande bilder, han påstår att "Orienten" är en västerländsk uppfinning, som, helt kortfattat, skapades för att tillgodose västerlänningars behov av en västerländsk motbild.

Nåväl, under denna viktorianska era uppträdde på världsutställningen i Chicago 1893, en syrisk dansös som kallade sig för "Little Egypt". Detta blev startskottet på en veritabel orientalisk dansfeber som svepte över USA och Europa. Eftersom kvinnokroppen vid denna tid var (och är väl fortfarande, fast på andra sätt...) hårt kontrollerad och dold, så såg västerländska kvinnor sin chans att återta den kropp som de, enligt den tidens normer, inte fick ha, nämligen den del som sitter ovanför anklarna och under halsen.

Detta tog sig överdrivna uttryck, och de lade ofta in "mystiska" och sexualiserande aspekter i sin dans, bl a "dansade" (man kan nog inte tala om dans i seriös mening, de flesta hade ingen aning om hur ursprungsdansen såg ut) de i fantasikostymer som lämnade magen bar. ( Traditionellt dansade man i heltäckande dräkter. )

Mata Hari är ett exempel på en "orientalistisk" dansös, hon påstods dansa Indonesisk dans. Nutida forskare har konstaterat att vare sig dräkter eller rörelsemönster hade någon som helst förankring i verkligheten. Hollywood hakade naturligtvis på den orientaliska "boomen", och ni kommer säkert ihåg Rudolf Valentino i sin eviga schejk-roll. I Kairo, en annan stor filmstad, uppmärksammades dessa filmer av kabarétägaren Badia Masabni.

Eftersom konkurrensen säkert var stor gällde det att komma med något nytt, alltså utrustade hon sina dansöser med de västerländska attribut som hon sett i filmerna, dvs slöjan och den tvådelade dräkten. Kairo var fullt av västerlänningar, och konkurrensen i nöjesvärlden var säkert stor. Det hela gjorde i alla fall succé, och på hennes scen föddes de första stora stjärnorna som Tahia Carioca och Samia Gamal. Kabarétdansen (även kallad "orientale"), och med den även stjärnkulten, var född.

ja, där har ni "lite" om hur orientaliskdans födddes. läs mera om här.